När nollningen, eller kick-offen, var på gymnasiet backade jag tre steg, ville inte alls vara med. Nollning är lika med kladd och äckliga saker. Jag och en vän såg på när klasskompisarna fick vitlöksschampo i håret och gled fram i koskit. Då var jag glad att jag inte var med. Jag var glad tre veckor efter också, då vissa fortfarande luktade vitlök. Förra året då nollningen hölls på universitetet höll jag mig ännu en gång på avstånd. Men detta år hittar jag mig själv på bussen, med ett ton fjärillar i magen och oömma kläder på mig, på väg mot kick-off nollningen. Som tur var hade jag vänner med på bussen som var minst lika nervösa som jag. "Bara det är något kladdigt eller att man ska äta nåt" tänkte jag. "Då klarar jag mig"

Vi delades in i lag, kände ingen i mitt, så klart. Och så började tävlingarna, eller lekarna som schemat sa. Det var inte alls som jag trott, som tur va! Lek efter lek stod jag redo att ge 100% tillsammans med sexton andra framtidalärare. Och jag slapp alla kladdiga lekar, som "Få upp äpplet med munnen från vattenbaljan och leta sedan upp en sockerbit i mjölet"leken och "Kasta/fånga ägget och ta ett steg bakåt för varje runda ni lyckats" leken. Istället satsade jag på "Hur långt räcker kläderna" leken och "Alla tretton ska få plats på dessa backarna och ni ska förflytta er bort till trädet, way over there" leken. Jag var glatt överraskad, och lite lättad.

 

Nu sitter jag på hemmaplan igen. Lite öm, lite trött och lite förkyld, men de var det värt. Plus att jag kan tänka mig att det finns dem som känner som mig gånger hundra, då jag tog bussen hem vid sjutiden medan de andra skulle dansa fram till ett på morgonen.

 

Bilderna ligger låsta på mobilen, ska be om hjälp att få in dem på datorn i eftermiddag! Så håll ögonen öppna.