Resan börjar tidigt fredagmorgon med att jag blir upplockad från Harabergsgatan. En biltur och en tågtur senare sitter vi och äter frukost i Köpenhamn inne på flygplatsen. Ännu har ingen sovit en blund sen fem på morgonen och vi skrattar nervöst och förväntansfullt hela tiden. Trötta resenärer på tåg och flygplats kollar med trötta ögon på oss. De åtta timmarna vi ska vara i luften är det enda som vi alla känner fasa för. Visst kommer det bli en lång, tråkig flygtur? Väl på planet finner vi tidningar, och en tv med alla bekvämligheter. Den har tvspel, musik och filmer, men det bästa är att de satt en kamera fram på planets nos så vi ser hela flygresan, start och landning. Åtta timmar senare har vi sovit, läst, ätit, kissat på 10 000 meters höjd och nått bana 11 i CaveMan(Hanna klarade)

Vi stiger av planet och pappa skriker " I´M HOME!" De danska resernärerna framför kollar konstigt på oss. Först känner vi oss inte alls välkomna till USA. Vi får gå genom en strikt och sträng kontroll på flygplatsen. Finger och handavtryck tas, och en bild på hur vi ser ut efter åtta timmars flygresa, inte alls kul. Jag får till och med skäll av en stor man som har hand om kön. Han spände ögonen i mig och skrek "COME ON, HURRY!" Livrädd spramg jag fram till kön och hoppades för mig själv att inte alla amerikaner va sånna. De va dem inte. För väl ute ur alla kontroller ser jag två amerikaner sittandes längst fram vid fönstren och när de ser mig ställer de sig upp och vinkar med ett stort leende på läpparna. Bill och Sandy, vilken tur!

Vi äker hem till deras hem för två, som egentligen inte är ett hus, det är ett slott. Och det är inte för två, det är för ca åtta personer. "Simple home for two?" frågade jag, dem bara skrattade.

Och nu sitter jag här i ett av rummen. Jag går fortfarande på svensk tid för jag är klar vaken (11.30) Medan de andra sover för här är klockan inte ens 6.00 än.